Nog visste vi att det var illa — men händelsen i Norge har för det kollektiva medvetandet varit som att lyfta på en sten i skogen och se den krälande massan av vidriga kryp därunder. Känslan är en av plötsligt chock och vämjelse, av outhärdlig närhet till alla dessa Ted Ekeroth och Geert Wilders, och deras myllrande avkomma som befolkar kommentarsfält och flashbacktrådar, som varit den inkubationskammare där Anders Behring Breivik närts, mognat och förpuppats.

Tendensen bland de som har intressen i den nya europeiska högerns framväxt går mot psykologisering och avpolitisering, och mot att dra en skarp gräns mellan rumsrent politiskt arbete och våldsamma uttryck, en absolut gräns som inte får korsas. Våldet, menar man då, är i sig och uteslutande det onda, och genom att på så vis isolera ondskan till den materiella sfären frikänner man samtidigt sina egna idéer från all delaktighet i skulden. Vissa, som youtubetrollet Pat Condell, går ett steg längre, och identifierar skamlöst Breiviks våld med det islamistiska våld man säger sig bekämpa. Underförstått: Allt våld är till sitt väsen muslimskt, oavsett vilken flagg det går under.

Det finns en tendens i vår kultur att reducera människan till en kropp, en påse av kött och blod, och se politikens primära uppgift som att skydda denna kropp från fysisk trauma. Ur detta perspektiv är det naturligt att reducera ”våld” till att uteslutande innebära förstörelse av vävnad och fysisk död. Men ”våld” kan även riktas mot samhällets ”ideala” aspekter, och detta inte bara i rent metaforisk bemärkelse. Ser vi våld som en medveten förstörelseakt, som ökar entropin i ett system och river ned komplexa strukturer, finns det en bokstavlig våldsamhet även i de handlingar som inte direkt har människokroppen som sitt objekt, utan som snarare syftar till att riva de andliga strukturer i vilket kropparna finns och som håller dem i ordning. Polariseringen, den ökade fientligheten, det svikande förtroendet för det gemensamma samhället, erosionen av det sociala kapitalet, är alla förutsättningar för det fysiska våldets utbrott.

De som nu frånsvär sig våldet samtidigt som de tillåter sig att inlägga förbehåll och isolera våldet från de politiska idéerna genom psykologisering eller andra retoriska strategier, är antingen ohederliga eller dumma. Våldet markerar ingen radikal gräns, det utgör ett spektrum. Det politiska utpekandet av fiender och konfliktlinjer skapar ett utrymme i vilket det fysiska våldet får agens. Vi inbillar oss gärna, så förment civiliserade som vi är, att våldet är något radikalt främmande för vårt sätt att vara, men som biologiska varelser står vi alltid bara på en armlängds avstånd från det. Vi är alla potentiella våldsverkare, om än inte potentiella massmördare av Breivik-typ, vilket historien visar igen och igen. Våldet är inte ens nödvändigtvis någonting dåligt. Vänner av den rådande ordningen bör erinra sig att denna ordning bygger på våld, historiskt våld plus maktens ständigt närvarande våldsmonopol. De som har saker att invända mot denna ordning är inte främmande för våldets befriande makt, dess förmåga att förinta ossifierade strukturer och bana väg för något nytt. För eller emot våld är på så vis en pseudofråga: Den verkliga frågan är alltid, vems våld, våld i tjänst av vad?